Rapporten beskriver min bror, orienterare och mångsysslare som en typisk "entreprenör" enligt Adizes' definition -och ett par av hans mer eller mindre lyckade projekt, bl.a. hur det gick när han arrangerade en rockgala.

Avsikten med följande rapport är att beskriva en ledargestalt enligt Ichak Adizes' bok "Ledarskapets fallgropar", och jag har då valt att berätta om min bror eftersom han så suveränt passar in i Adizes' bild av en överdriven entreprenör eller "tändhatt". Jag läste avsnittet i boken med ett igenkännande småleende, för att inte säga gapskratt.

Min bror heter Arto Rautiainen, är 26 år, är sedan två år tilbaka landslagsman i orientering, studerar till idrottslärare på G.I.H.(gymnastik och idrottshögskolan) i Stockholm, knäcker extra som kartritare, har ett eget företag som heter OL-pop som bl.a. arrangerar musikevenemang och spex till O-ringen /femdagars (orienteringstävlingen som varje år drabbar en ort i Sverige för en vecka) och han har spelat in två, tre skivor - covers med "orienterartext". Han ser till att ordna sig en utlandsresa till varmare breddgrader varje vinter, senast "pryade" han som tränare i Brasilien och året innan ritade han orienteringskartor på Tasmanien. Han har ständigt många järn i elden. Ledarfigur är han då förstås i rollen som projektledare, för sina nya idéer.

Ovanstående kapitel kunde lika gärna beskriva en ensamvarg, Adizes' "producenten", men bror min försöker aldrig klara allt själv utan bär på en stark övertygelse att han är expert på att delegera ansvar. Ständigt försöker han få folk att fixa saker själva. För att exemplifiera detta kan jag berätta om när jag skulle låna hans Volvo för att bila med familjen till Finland och fira jul där. När jag sökte honom en vecka före jul hade han redan hunnit ge sig av till Australien utan ett ord om var bilen fanns. Efter att ha fått låta vår mor söka igenom hans lägenhet i Göteborg efter bilnycklarna och omkringliggande parkeringar efter bilen, fick jag slå upp hans orienteringsklubb i telefonkatalogen, fråga ordföranden vad Artos bästa kompis Hasse heter i efternamn och vad han hade för telefonnummer och mycket riktigt - Hasse hade lånat bilen lyckligt ovetande om att vi behövde den för att ta oss till Finland! När Arto äntligen var i landet igen sa han bara: "Jag tyckte ni skulle kämpa lite för att få tag på bilen".

Sommaren 1992, när femdagars gick i Södertälje, arrangerade Arto en rockgala. Biljetter såldes flitigt, de var tryckta på vanligt kopieringspapper, följdaktligen utan numrering. Lokalen och musiken var ordnad genom delegering av arbetsuppgifter, dock hade ingen fixat vakter. Enligt Artos egen utsago stormade tvåtusen fulla fjortonåringar in, en del tog sig in genom ett krossat fönster. De sociala myndigheterna kom och förfasade sig och polisen kom med piketer som kuskade ut ungdomar till ett gärde där de kunde ligga och sova ruset av sig.

Biljetterna som emottagits i entrén blev liggande i en skokartong i ca sex månader, tills Arto slängde dem - "Jag hade inte blivit lyckligare av att räkna dem". Detta hade dock lokala skattemyndigheten önskat att han gjort, med följden av att vår nu gemensamma bil står skriven på mig för att inte bli utmätt gods.

Nu i år arrangerade han ett spex som hette Ben-galen i Bengalen.

OL-pop är inte bara namnet på firman utan också en förening av musikintresserade orienterare och fans till Arto. Årsmötet 1993 tog plats samtidigt som min brors 25-årskalas i studentkorridoren, undertecknad hade flugit upp till Stockholm med hemmagjorda tårtbottnar i bagaget. Efter gästernas ankomst vid femtiden gick vi till en grossistfirma och köpte en säck ris, falukorv m.m. som fraktades hem över snö och slask i en kundvagn."Jag ska bjuda på typisk studentmat". Därefter hämtades ett antal backar öl fem minuter i sex. Gästerna sattes att laga mat medan mötesdeltagarna gick för att åka långfärdsskridskor på Gärdet, varefter de var tvungna att bada bastu för att bli varma igen.

Middagen blev serverad vid 23-tiden och uinder tiden hölls själva årsmötet som inte höll sig till gängse stadgar utan ständigt avbröts för att Arto skulle sjunga en sång, "för att det blev för långtråkigt annars". Flickvännen tillika sekreteraren förde stadgeenligt protokoll över mötet uppenbart besvärad av oegentligheterna. Samtliga närvarande tillfrågades om eventuellt intresse av att bli aktieägare om den enskilda firman skulle byta form - ett sätt att slippa borga för företaget med privata medel - vilket föranledde en fråga från en gäst om inte eventuella aktieägare hade rätt att få se en årsredovisning...

Så vad har ovanstående anekdoter för gemensamt med Adizes' tändhatten? Jo allt, som jag ser det. Låt oss jämföra:

Under denna rubrik beskrivs rollen vara innovatören, entreprenören. Han hävdar sig genom att komma på nya idéer och sätter igång nya projekt. Hans förhärskande beteende är att skapa nya projekt.Uppmärksamheten fokuseras på vad nytt som kan göras och vad gammalt som kan göras på nytt sätt.

Detta kan i jämförelsen sammanfattas som: Arto hittar alltid på nya projekt.

De mest utmärkande personliga egenskaperna hos tändhatten är entusiastisk, stimulerande, karismarisk, skapande och spännande.

Min bror är en fanatiker med oerhörd utstrålning. En tidning har kallat honom "en särling inom orienteringssporten". Det han prisar mest hos sig själv, de storslagna idéerna, tänk på rockgalan, manifesterar sig i kriser precis som tändhattens synbarligen höga produktivitet.

"Typisk klagan" är Adizes' nästa punkt. Här liknar Arto mer ensamvargen som klagar över att tiden inte räcker till, han gnäller inte över att medarbetare inte får något gjort

som tändhatten gör. Detta tror jag beror på att Arto bara har tillfälliga medarbetare som lyckas glida undan så han blir ensam med en del uppgifter.

Tändhattens sätt att fatta beslut är tillfälliga, inga långvarigt giltiga order, beslut som kräver handling, men inget uppföljande. Det finns ingen värre hoppjerka än Arto. Om han får tid över skapar tändhatten och Arto ett nytt projekt eller ställer till med kris för organisationen (läs: familjeorganisationen). Han gottade sig verkligen åt turbulensen han förorsakade när jag inte fick tag på bilen.

Tändhattens underlydande applåderar. Arto har en omgivning som ser upp till honom, det beror inte bara på att han är 192 cm. Det vanligaste bemötandet han får är öppen beundran, han har bevisligen förvridit huvudet på ett antal tidningsreportrar.

De som känner honom närmare ser på hans idéer med ett milt överseende. De smartare av dem ser till att verka fullt sysselsatta för att inte åka på en uppgift. Han delegerar uppgifter utan att ge anvisningar om hur det ska utföras. Medarbetarna får ta saken i egna händer och improvisera. Han blir besviken när allt inte sker så snabbt som han tänkt sig och allt han företar sig sker i sista stund .

Tändhattens "Han anländer till jobbet och lämnar det: som det faller sig" och "De underställda ... förväntas finnas där när helst han behöver dem" stämmer alltför väl in på Arto om än överfört till privata situationer. Otaliga äro de gånger han räknat med att syrran omgånde kan skjutsa honom till tåget eller flyget, vilket vanligtvis också inneburit att medelhastigheten måst ligga på 130 km/h för att hinna i tid. En gång kom han hem till vår far med nya bromsbackar två timmar innan hans bil skulle besiktigas och tänkte sig att farsan naturligtvis ställer upp och hjälper honom omgående.

Artos improviserade årsmöte visar på hans samhörighet med tändhatten. Deltagandet var obligatorisk även för icke medlemmar, huvudämnet var hans senaste uppslag, vilka talar: en till alla. Hans syster, en tidigare ordförande i en politisk ungdomsklubb dessutom sittande i distriktets verkställande utskott (politisk burnout vid 17 års ålder, har röstat på motsatta blocket sedan dess) kan inte annat än luta sig tillbaka och njuta av skådespelet med rebellisk glädje.

Jag kan inte annat än att vara förtjust över att han avskyr byråkrati, se på när han uppträder, improviserar, eller ger sig ut på en ny egotripp.

Producerare, ensamvargar , gillar Arto högt, de är "fixarna" han omger sig med. "Jag har en polare som är en j-el på bilar" eller "jag vet en som kan fixa din trådlösa telefon" Administratören, byråkraten, hyser han en naturlig aversion till, vilket torde vara bevisat i denna rapport.

Skulle en annan entreprenör, tändhatt, dyka upp så skulle Arto inte kunna acceptera det då det skulle matta hans strålglans att ha någon att glänsa ikapp.

Integrerare, de överanpassade, ser Arto direkt att han har nytta av. De kan medla åt honom i hans projektgrupper.

Liket i lasten ser han på motsvarande sätt att han inte har någon som helst glädje av.

Det är inte utan kritisk granskning jag placerat min bror i ett inte helt positivt fack. Punkt för punkt har jag gått igenom de fem stilarna och på varje punkt har tändhatten "vunnit" utan att jag förvanskat sanningen. Jag är i högsta grad medveten om att ledare brukar vara av mer komplex natur. Jag kan se drag av ensamvargen, som jag sedan förkastar, eftersom jag, som fick ha disken varje gång han smet, vet hur oerhört lat han är. Tändhatten passar in till 100%, som ett ovanligt lyckat horoskop.

Man kan ju här se hur oerhört oberäknerlig min bror är, att hans idéer ofta får svåra följder.

Man skulle ju inte sätta honom som ekonomiskt ansvarig för någonting egentligen, men man kan inte bortse från hans oerhörda förmåga att kläcka idéer, att få folk med sig, att helt enkelt underhålla åskådare genom att bara vara den han är och att han faktiskt lyckas med sitt delegerande ibland och trots allt åstadkommer en hel del. Och vad jag än har skrivit så är blod tjockare än vatten och brorsan säger att hans slarvighet är genetiskt betingad, vad han nu kan mena med det...

Adizes, Ichak, 1979: Ledarskapets fallgropar.